Saker o ting flyter ju inte riktigt på som jag vill. Jag har min nedräkning (2 arbetsdagar kvar) o har njutigt av den. Sett dagarna minskas o tänkt på friheten (semestern). Men vad jag glömt är mina tanter o farbröder.. att hinna säga hejdå till alla känns omöjligt just nu. Jag menar var tog alla dagarna vägen, hur kan det bara vara 12 timmar kvar att jobba? O med våra "ovetande schema" vet man ju aldrig hos vem man hamnar... alltså vet jag inte om jag kommer träffa dem nåt mer som jag gjorde tex idag. Vilket klarna upp för mej o dem idag. Jag såg besvikelsen i någras blickar. Vilket gjorde ont. Tänk om jag aldrig kommer tillbax. Tänk om de inte finns kvar om jag kommer tilllbax. människor, människor man skrattat med.. som faktiskt varit en del av ens liv.. där jag varit en del av deras liv, för så blir de ju, deras vardag.. mitt jobb. Avsked.... inget kul. O minst kul blev de efter att få hört chefens planer för framtiden. De känns lixom som om jag inte vill tillbaka på de villkoren. De känns verkligen som om de är slut  nu... fast de bara är tjänstledigt jag tar. Hoppas ju självklart med hela mitt hjärta att skolan o ämnena verkligen kommer vara något för mej. Men i o med att de är så annorlunda mot allt jag gör idag så vet jag inte.. kan jag inte vara säker förän jag kommit dit.. o testat o fått prova på. Inte förän sen vet jag hur framtiden ser ut. Chefen tror bestämt att jag inte kommer komma tillbaka. Självklart är jag välkommen tillbax.. men hon tror verkligen jag kommer sadla om nu. Kul att hon tror på mej, men samtidigt känner jag ju inte riktigt den tryggheten jag vill kunna känna. Som jag trodde jag skulle få ha kvar. Att de gamla finns kvar o väntar på mej. Jag förstår ju att jag inte kan äta kakan o samtidigt ha den kvar.. men ändå.. de är ju bara en ledighet på papper.. inget avsked för gott. Aaaaaaaaaaaaah... jag är så osäker. Jag är så orolig. Jag är så... jag blir så... trött, över att tänka på så mkt o inte ha nån riktig trygghet. Men de är väl de som är meningen. De är ju ett stort kliv jag tar nu.. man kan inte vinna nåt om man inte satsar... om man inte chansar... om man inte testar på nytt kommer man ju ingenstans o får på så vis heller inte nån möjlighet till nåt annat... till nåt bättre!!!

Jaja.. är väl bara till att se om en månad. Då lär jag vara mer insatt. Men ändå.. om en månad.. framåt framåt framåt... jag mår illa hur snabbt tiden går. De känns lixom som om jag inte får njuta av någonting. För allt går så snabbt o tar slut. 12 aug idag tex, tolfte augusti, de är fan nästan mitten på denna månaden. 

O till helgen börjar malmöfestivalen o jag minns inte vilka band som skulle spela.. o jag liksom alla andra år tycker att hemsidan är för dålig o klyddig att hitta rätt på. Helheten.. de känns som om jag inte får helheten jag vill ha. Torsdag imorn o sen fredag, ja o där har vi dagen då vännerna ville ut, o sen lördagen syster ville. De två dagarna jag tänkte ta för att passa på att umgås innan jag åker. Men hinner jag? Hinner jag hitta orken o lusten att ens trängas med så mkt folk på bussen o längst gatorna? Nej, längst gatorna vill jag inte gå.. utan bara till ett ställe... för att umgås o ha kul. Peppen, jag måste hitta peppen, för snart åker jag. O sover man bort dagar som denna för att man inte kan sova på natten är de väl inte konstigt att man är stressad fast de är två veckor kvar. Men  på dessa två veckorna måste jag ha hittat en bil med dragkrok, kört iväg mina möbler till olika ställe, hittat ett förråd jag kan hyra till resten o flyttstädat hela lägenheten o dessutom, de värsta av allt... packat ner grejerna jag ska ha med upp i så lite (få/små) kartonger med så mkt innehåll som möjligt. ni ser.. de går inte ihop...

Jag vill ha med allt. Allt mitt.

Sen är det de där, jag ska flytta.. men de är ju inte de enda.. jag ska faktiskt plugga.... plugga som aldrig har varit min grej. Aaaaaaaaaaaaah.

O familjen, hela dagen har jag gått o tänkt på familjen. På hur mkt jag kommer sakna mamma o pappa, fast jag är vuxen nu, så kan man ju skaffa nya vänner.. men mamma o pappa är ju alltid mamma o pappa. Åååååååh, så långt ifrån..