Detärintesåmktsomunderlättarförtillfället, verkligen inte, snarare blir allt bara svårate. Tydligare, men svårare. Varför kan jag bara inte vara lite intressantare, så att du vill ha mej, säga rätt saker, så att du inte kan motstå mej. Nej, ist står vi lixom bara där, du alldeles för fin o jag lixom bara där letandes efter orden med händerna i jackfickan de är hål i. Lagarinte,hittarinte,glittrarinte.. Dina ögon är röda o ditt hår precis ett sånt mörkt jag vill dra händerna igenom.. jag tjuvkikar, men sen står vi lixom där du med din längd, längre än mej, når upp till bröstet jag vill krypa in i.. men jag säger inget vettigt o står där ist som ett fån.. du säkert helst vill komma ifrån. Hur räcker man till o hur hamnar man i rätt liga? Trött på allt ouppnåligt..