Det känns som om jag har gröt i öronen. Eller ännu värre, som om hjärnan håller på att rinna ut.. ur öronen. Jag är förkyld. Så jäklans förkyld. Förra veckan tänkte jag just på att de är sällan jag sjuk i förklylning. O så vet ju alla att man inte ska tänka.. för då slår det till som aldrig förr. Okej det har varit värre än såhär.. men jag hade lixom glömt bort.. hur det var.. att vara förkyld. Nästan iaf. Är tjock i hela huvudet.

Måndag: Ledig, illamående, gråtandes o flyttandes. Eller delandes. Ja förra inlägget beskriver det hela..

Tisdag: Jobb o en hyllning till bror på facebook om hur tacksam jag är för att han hjälper mej när jag behöver. Bla hjälpte han ju mej i måndags med att köra o bära min nya tv-bänk jag köpte då. Hyllningen innehöll även en inbjudan till kaffe på eftermiddagen efter jobb. Tanken var kaffe o bygg av nya tv-bänken. Verkligeheten blev en annan..

Bror mötte upp mej utanför o vi gick upp till lägenheten. Han käka kebab o jag var trött efter jobb o med förkylningen. Brorsan käka upp o jag bjöd på kaffe. Varmt som de är när man precis hällt upp väntade vi på att det skulle svalna o så länge spelade vi Wordfeud på våra mobiler. O så helt plötsligt så sa det PANG!! Bror spillde ut sin FULLA kaffekopp över både mitt nya bord, mitt nya sofföverdrag o min matta.. allt som är vitt o allt som fanns runt omkring. Jag torka medans bror mest stod handlingsförlamad.. torka torka torka.. o så PANG o så vältes den andra koppen, över brorsans nya i-phone. Ingen av oss blev arga (hjälper inte) men bror frågade lungt: "Välte du den för att ge igen?". Nej självklart inte.. visste inte ens att den låg där o att det var hans (vi har ju vita båda två) fick panik att mobilen gått sönder.. men den klarade sig som tur var. Dock var det sämre med mitt bord.. fattigtjävlaskit.. fläckarna gick inte bort. Så nu har jag massor av kafferingar o märken från trycket på reklambladen som oxå låg på bordet o blev kaffedränkt. Gaaah. Nån som vet nåt medel som är bra för sånt här? Provat med allt jag har hemma. Okej det är bara svaga ringar.. men man ser... man ser att det finns där.. om man tittar noga. Borde inte bord klara sånt här? Jag menar vi torka ju direkt.. =(


Efter denna händelse.. blev vi så trötta att vi slängde oss på soffan igen o sen var det visst dags för bror att ge sig av o vi hann inte bygga ett skit =(.

Förresten sa bror: Jag har läst att man mår bra av kaffe.
Jag kontra med: Att dricka kaffe ja, men att spilla ut kaffe på allt man äger blir man fan deprimerad av.


Så depp o ensam kröp jag ner i sängen med tjocktröja, luva, tjockstrumpor o de sista varma kaffet i kannan. Somnade o sov tills mamma ringde o jag tvingade hit henne för att hjälpa mej med bygget. Hon skulle ringa upp mej när hon var i stan. Dock somnade jag om o när hon ringde 4e gången vaknade jag o sa att jag inte orkade. Hon kom dock upp en snabbis för att lämna lite mat hon handlat o sa att jag skulle krya på mej. ♥


Fick bla ett paket magnumglassar, mmm..


Onsdag: Vaknade somnade o vaknade.. gick till jobb. Tog soporna med med på vägen ner till cyklen.. men precis när jag stängt igen dörren upptäckte jag att jag låst in nycklarna IGEN (3e gången). O man kan ju inte gå ut på gården utan att behöva öppna med nyckel för att ta sig ut igen. Smart som jag var kom jag på detta innan o höll dörren öppen när jag sprang iväg till sopkärlen för att sedan ta mej ut igen. Men utan nycklar kan man ju inte låsa upp cyklen så jag fick gå.. till jobb. Tur jag inte var ute i sista minuten som jag är ibland. Så utan dörrnycklar, cykelnyckel o jobbenycklar fick jag låna cykel på jobb o vikarienyckel till lokalen. (ja jag sa väl att jag kände mej tjock i huvudet.. kan tydligen inte tänka längre). Jobbedagen var en av de jobbigaste o längsta.. frös, svettades, svettades o stressade o kunne knappt andas. Snacka om att jag var slut när jag kom hem. Som tur är så hade snälla bror kommit ner med reservnycklarna till mej så att jag kunne komma in i lägenheten o slänga mej på sängen för att sedan sova från kl 16.30 till 23.00 o sen från 1.00 till 7.00 i morse. Ungefär. Måste jag nämna att jag fortfarande är tjock i huvudet o att det känns som om hjärnan fortfarande inte fungerar som den ska?

Jaja.. jag gick upp vid 7 idag o käka frukost. Kolla nyhetsmorgon. (Tv:n står på golvet). Duscha o tog mej sedan itu med tv-bänken. O skam den som ger sig. Klarade det helt själv med två händer. Så nu är den klar. Äntligen. Nu ska bara tv upp på den oxå o de vill jag verkligen inte göra själv. För tv.n är tung o foten sitter inte fast så man måste faktiskt vara två till de där.. eller.. kanske.. om om ingen kan.. o jag inte orkar vänta.. så klarar jag nog de själv oxå.. på nåt sätt.



D tog med sig köksklockan vi har haft på väggen på ett spik som satt där redan när vi flyttade in. Idag satte jag upp min klocka på samma spik.. men hey.. lite stor kanske...


Jag menar strömbrytaren till taklampan blir ju övertäckt.. muhaha. Åhhh.. jag vägrar att köpa en ny. Men när man är van att där brukar sitta en klocka så tittar man ju alltid dit för att veta vad tiden är.. o ja där måste lixom sitta en. Hah.. så detta får funka.

Måndag, tisdag, onsdag o idag.. de blev vist inte alls 3 in 1.. utan snarare 4. Men sikt i de.. solen lyser o jag borde nog ta mej ut. Syster hade tydligen sett ett vitt bord med stolar till mej som jag tänkt gå o kolla på innan jag åker till malmö. Så tjing so long!

Dagen idag har vatt den jobbigast på väldigt väldigt länge. Magont, illamående o skakig i kroppen pga av att behöva packa ner ett liv i lådor. De liv som var planerat här. Vi två tillsammans. Men nu är det bara jag.. Nu har han hämtat en del av sina saker men fortfarande inte allt, vilket betyder att vi måste gå igenom ännu en sådan här dag..

De är inte de att jag inte tycker om honom. De är bara de att det inte går att leva så som allt blev..

Steg upp tidigt imorse o packade en del..


Fann denna lapp längst ner i lådan när jag packade.. ni förstår ju själv att man börjar gråta. För sådana här små smyglappar la vi lite var stans för den andra att hitta vid överraskande tillfälle.. i snusdosan.. i sängen.. på kudden.. på anslagstavlan.. osv.

..sen kom han o vi packa tillsammans. Det ekar nu tomt i kökskåpen.. jag har ju mitt kvar.. men han tog ungefär hälften. O jag har mitt resten i källaren.. så jag är inte utan köksredskap.. men dock utan sambo.

Till slut orkade vi inte mer. Till slut la vi oss i soffan o grät. Båda två..

Innan han kom var jag iväg o köpte mej en ny tv-bänk. Just den jag tittat på, var nu på rea, just idag, (hurra!?). Jag haffade den o nu ikväll har jag ensam försökt få ihop den. Men de går inte. Jag vill inte säga att jag behöver en man för sådant.. för jag kan.. men jag behöver typ två extra händer.. som kan hålla.. i andra sidan.

Jag är en sån som vill kunna klara mej själv. Men jag är oxå en som vill dela mitt liv med någon annan. Jag trodde det var vi. Han vill. O jag vill.. men inte på det sättet..

[ g r i n p a u s ]

I morse hörde någon av sig som ville prata.. vi pratade o jag gav råd o kanske andra sidor att tänka på. Likadant igår.. påminde o försökte få någon att tänka på sitt bästa. (eller skydda mej själv?)

Men hur kan jag som är så trasig ge råd? Hur kan det kännas så lätt att prata med andra när det är så svårt för en själv?

Jag antar att det är distansen..

Ser bättre lite längre ifrån. Men ändå.. ni kommer ju alltid tillbaka, ni tackar o säger: "du skulle passa som kurator eller psykolog".. Jag vill ju hjälpa men samtidigt förs tankarna vidare till flickan jag en gång försökte rädd.. flickan som blev en ängel o skrev ett avskedsbrev till mej fast vi aldrig hade träffats.. ett avskedsbrev som gick långa vägar men ändå hamnade rättj till slut. För att det stod mitt namn på det. (men ingen adress). O hennes namn i det. Min ängel... jag tänker på dej ska du veta.. förlåt att jag inte räckte till.. jag ville ju.. men får ist tacka.. för orden i brevet. Enligt dej kunne jag inte gjort mer.

Så borde jag sitta här.. leva just här.. på detta ställe.. på detta vis.. ?

Det finns många frågor inom dessa väggar som nu ekar tomhet..

men jag har öppnat mina kartonger o nu är det dags för mej att bygga upp mitt liv igen!

Mitt nya är att jag tänkter ta ner en (onödig) dörr för att få en helt ny vägg där jag tänkte hänga upp massor med inspo bilder o text!


                                                                                                                                               Bildkälla

Grejen var den att jag såg att grannen under hade tagit bort sin dörr o hade hängt upp en spegel på väggen. Tyckte de var en bra ide tills jag insåg att utrymmet omkring inte var så stort som jag vill ha det. Man måste kunna gå bak för att se... Just nu hänger min griffeltavla bakom dörren men den syns ju inte för att dörren alltid är öppen o på så sätt gömmer väggen. Men nu ska den ner.. för fast jag har hur många väggar som helst så vill jag verkligen ha just den väggen till nåt kul ;)

Beställning från Ellos hemavdelning är gjord.
Hoppas hoppas det passar o är snyggt!

Imorn ska paps o jag kolla på tv-bänk
får se om det blir nåt denna gången!

Sen blir det handboll på kvällen
I ♥ handboll...
synd att aldrig syster vill följa med!

Fast imorn ska syster till sthlm
o sen nästa helg till gbg
behöver ju inte alls nämna att jag är avundsjuk. -Morr.

Nu ska jag fortsätta att läsa i min bok som är rätt bra.
Tjingtjing!!

Ps: Ane brun gör bra musik. Lyssna!

Fick ett Get-the-look-meddelande från Lindex igår, 25% på valfritt damplagg. O hur passande var inte det. I got the look i den gröna koftan som nu är min ;)

Tvekade dock mellan koftan o en blus. En blus som kanske ser "finare" eller "mognare" ut. Ni vet gissa åldern. Alla som inte vet, var enda en som inte vet min riktiga ålder gissar alltid för ungt. Nu i veckan var det en som sa 21, när jag sa nej, sa hon 19? O när jag sa äldre sa hon 24, men nej nej nej.. jag är äldre.. så mkt äldre. På gott o ont.

Kanske mest ont. Jag vet inte varför jag tar åt mej så. Men sen jag fyllde 20 har jag haft åldersnoja. Jag har aldrig passat in i "ramen" för "hur man ska vara" o jag känner mej bara fel fel fel fel..

När jag var liten hade jag större förväntningar än det här vid denna ålder. Jag tänkte karriär o familj. Men jag har inget av det. Varför? Var gick det fel? Hur blev jag såhär? Hur fastnade jag här?

Jag höll på att bryta mej loss för 2 år sedan när jag flyttade 40 mil norrut. Men en hand ryckte mej tillbaka. Kärleken greppa mej o jag kom tillbaka. Tillbaka till något som inte längre finns kvar. Saken var ju oxå den att jag inte riktigt trivdes på stället jag hamnade på heller. Jag älskade miljön.. men resten? Byn var för liten o det jag letade efter fanns inte riktigt där. Därför föll jag tillbax. Tillbax för att åter vakna på samma ställe.. starkare? Svagare? Mer sönder?

Damn damn damn.. jag drömmer o jag vägrar ge upp.. nån gång släpper det. Nån gång är det väl min tur? Hur förvirrad jag än är så har jag mina krav o gränser.. de släpper jag aldrig.

Omogen? Maybe på vissa plan.. kanske uppfattas jag förvirrad.. dont know.
Klädstilen? Kanske den som "klär ner mej" men jag vägrar gå i skor o kläder jag inte trivs i. Jag inte kan röra mej i.
Barnslig? Det är min humor. Man måste ha kul. Dock är jag en tänkare oxå, en känskomänniska.

På gott o ont. Allt är på gott o ont. Allt har alltid minst en sida.. jag måste lära mej satsa.
- Men på vad då, ja herre gud på vad då?
- Men för helvete, på något... bara på något, helst dej själv!

NU: Musik o redigering av bröllopsbilder. För att det är något jag älskar..

 
På med träningskläderna o iväg till sjukgymnasten, haj!

Hjärtklappning. Kom på att jag glömt käka middag. Hinner dock inte, ska iväg o gratulera kusin till giftemålet. Dock blir det INGEN fest för mej. Är man sjukskriven hänger man inte på fest. Är man sjukskriven orkar man inte heller.

Känner skuld bara jag går utanför dörren. Men jag behöver ju frisk luft o jag behöver ju röra på mej. Benen är ju inte handikappade.

Känner skuld bara jag bloggar.. kan man blogga kan man väl jobba? Men jag får väl tacka högerhanden att jag kan skriva.

Det är ju i vänster allt sitter. Även i höger, men värst i vänster. De flesta undrar hur det bara kunnat bli som det blivit. Jag måste svara att jag alltid har mer eller mindre ont i mina axlar. Detta pga överrörlighet som sjukgymnasten sa. Måste därför träna upp musklerna runt axelfästet o öva på min hållning. Mycket viktigare för mej att ha rätt hållning pga överrörligheten. Får inte påfresta kroppen o hamna i yttrelägena, vilket jag ofta gör, då de är där det säger stopp. Men det är fel. Fel fel fel.. sa sjukgymnasten.

Har gjort övningarna idag. Jobbigare än vad jag trodde. På mottagningen i fredags fick jag ju bara testa så jag förstod. Så mkt svårare att göra det själv o komma ihåg hur det verkligen var fast jag har papper på det. Lättare att kunna fråga o ha någon som ser om det är rätt eller fel. Dock är det bara jag själv som känner hur långt jag kan gå innan det gör ont. Men på tisdag är det som sagt uppföljning o återträff med DrT.

På måndag är det tillbaks till jobbet o jag längtar.. hoppas bara det går bra. Jag har ju svårt bara att ta av mej min egen tröja o att sträcka mej efter saker högre upp är omöjligt.

Fann Lina på landet genom hemmakanalen.se o föll direkt för henns underbart vackra smak. Ge mej matbordet, kristallkronan o skåpet. Ja o allt annat med för den delen ;) Ge! Mej!

Hela min kropp är överrölig. Det visste vi ju redan sa paps när jag ringde till honom o berättade vad sjukgymnasten sagt. Han sa nämligen att de enda jag kunde skylla på var mina föräldrar, att jag fått de där generna som gör mej överrörlig vilka, som tur är, varken syster eller bror fått.

I alla fall tyckte sjukgymnasten att jag skulle vara hemma hela veckan o vila upp min axel/arm. O på fredag ska jag på sjukgymnastik. Han skulle sätta ihop ett schema till mej, ett som vi först kör på mottagningen o ett annat som jag sedan kan göra hemma för att till sist kunna övergå till gym. Allt måste nämligen byggas från grunden o det kommer vara tufft men jag är med på allt.. bara jag slipper ha det såhär. Bara jag kan börja leva o röra på mej igen.. utan att det alltid ska sluta såhär. I katastrof.

Berättade nämligen att jag hade ett gymkort men att jag knappt använder det. För att jag inte vågar. För att jag alltid får ont. Han förstod o ska hjälpa mej med andra övningar oxå.. ni vet.. jag har förut klagat på mitt knä, min rygg o mkt annat. Jag har fortfarande ont men orkar inte klaga längre. Jag har även sökt för detta men det är inte så många som tagit mej på allvar. Idag kändes det bra att få träffa Dr T som jag kommer kalla honom. Egentligen skulle jag blivit inkallad av en kvinlig arbetskolega till Dr T men det hade varit lite strul på mottagningen o för att jag skulle slippa vänta kallade Dr T in mej ist. O som det kändes idag tackar jag ödet för det.


Det här kommer bli bra.. det här måste bli bra!


Ä n t l i g e n   n å g o n  s o m   f ö r s t å r !


Överrörlig, hypermobil, sjukt vig..