Dagen idag har vatt den jobbigast på väldigt väldigt länge. Magont, illamående o skakig i kroppen pga av att behöva packa ner ett liv i lådor. De liv som var planerat här. Vi två tillsammans. Men nu är det bara jag.. Nu har han hämtat en del av sina saker men fortfarande inte allt, vilket betyder att vi måste gå igenom ännu en sådan här dag..

De är inte de att jag inte tycker om honom. De är bara de att det inte går att leva så som allt blev..

Steg upp tidigt imorse o packade en del..


Fann denna lapp längst ner i lådan när jag packade.. ni förstår ju själv att man börjar gråta. För sådana här små smyglappar la vi lite var stans för den andra att hitta vid överraskande tillfälle.. i snusdosan.. i sängen.. på kudden.. på anslagstavlan.. osv.

..sen kom han o vi packa tillsammans. Det ekar nu tomt i kökskåpen.. jag har ju mitt kvar.. men han tog ungefär hälften. O jag har mitt resten i källaren.. så jag är inte utan köksredskap.. men dock utan sambo.

Till slut orkade vi inte mer. Till slut la vi oss i soffan o grät. Båda två..

Innan han kom var jag iväg o köpte mej en ny tv-bänk. Just den jag tittat på, var nu på rea, just idag, (hurra!?). Jag haffade den o nu ikväll har jag ensam försökt få ihop den. Men de går inte. Jag vill inte säga att jag behöver en man för sådant.. för jag kan.. men jag behöver typ två extra händer.. som kan hålla.. i andra sidan.

Jag är en sån som vill kunna klara mej själv. Men jag är oxå en som vill dela mitt liv med någon annan. Jag trodde det var vi. Han vill. O jag vill.. men inte på det sättet..

[ g r i n p a u s ]

I morse hörde någon av sig som ville prata.. vi pratade o jag gav råd o kanske andra sidor att tänka på. Likadant igår.. påminde o försökte få någon att tänka på sitt bästa. (eller skydda mej själv?)

Men hur kan jag som är så trasig ge råd? Hur kan det kännas så lätt att prata med andra när det är så svårt för en själv?

Jag antar att det är distansen..

Ser bättre lite längre ifrån. Men ändå.. ni kommer ju alltid tillbaka, ni tackar o säger: "du skulle passa som kurator eller psykolog".. Jag vill ju hjälpa men samtidigt förs tankarna vidare till flickan jag en gång försökte rädd.. flickan som blev en ängel o skrev ett avskedsbrev till mej fast vi aldrig hade träffats.. ett avskedsbrev som gick långa vägar men ändå hamnade rättj till slut. För att det stod mitt namn på det. (men ingen adress). O hennes namn i det. Min ängel... jag tänker på dej ska du veta.. förlåt att jag inte räckte till.. jag ville ju.. men får ist tacka.. för orden i brevet. Enligt dej kunne jag inte gjort mer.

Så borde jag sitta här.. leva just här.. på detta ställe.. på detta vis.. ?

Det finns många frågor inom dessa väggar som nu ekar tomhet..

men jag har öppnat mina kartonger o nu är det dags för mej att bygga upp mitt liv igen!