försöker hålla focus
inte bryta ihop
inte gråta
le o vara duktig
inte känna av ensamheten
o oron som gör att hjärtat slår
så jävla hårt o fort i bröstet
att det nästan syns utanpå

men de gör det ju inte
syns
o syns det inte
så räknas det ju inte

gråter jag inte
är jag inte ledsen
bryter jag inte ihop
så är ju allt som det ska
ler jag
så är jag glad
är jag duktig
trivs jag ju med det jag gör
håller jag mej blad folk
är jag inte ensam

eller hur..

ingen vet hur många gånger jag vaknar per natt
hur trött jag egentligen är o hur lite kroppen verkligen orkar
hur sorgen o pressen äter upp mej..
o oron över att aldrig komma här ifrån..

för de syns ju inte bara man ler o håller käften