Underbar dag. Vaknade upp med bebi, mös, bada badkar med tända ljus, käka nya bullar o fick en bukett rosor. Tog en promenad. Åkte hem med bussen, gick på utbildningsmöte o kände mej hemma i gänget igen. Träffa kusin, fika, gick på stan, åkte hem till moster, åt lasange o klappa vovve.

Underbart underbart att vara hemma igen.

Dock har den onda magen kommit tillbaka. 4 dagar nu den gjort så ont att jag inte kunnat stå. Igår börja jag till och med gråta av rädsla för att de onda från förr är tillbax.

Du behöver inte stressa nu, säger paps o mutti.

Men jag gör.. eller på nåt sätt känns de otryggt att inte ha ett eget hem.

Du har väl alltid ett hem att komma hem till, säger kusin.

O de sämmer ju, till viss del. Jag har mina föräldrar som finns där.. men jag vill ju ändå kunna stå på egna ben. O de kan jag väl.. men känns ändå lite jobbigt att inte veta något om hösten än. Jag skaffar ju inte lägenhet här för att sedan flytta till annan stad längre bort i augusti.

O bebi, han finns oxå. De är inte de att jag inte älskar honom o mina förtäldrar, utan de är lixom ändå de där med att ha nåt som är ens eget, på riktigt. Någonstans där mina saker får plats.. där jag kan sätta upp min säng o hänga in mina kläder.. o slippa leva i en kappsäck.

De kan lixom vara en del av anledningen till den onda magen. Samtidigt som jag är orolig att de inte alls är de... utan nåt helt annat..

Säg att de bara är tillfället, snälla..