Precis så... ordagrannt.  Kämpar för livet just nu. För jag är fan så dålig på att planera. Alltid blir de stress på slutet. Denna gången värre än någonsin.

Stress o svett. Svett som fan. 100 grader i lägenheten o hjärtklappning på de. Eller kanske av de. Hinner inte äta, hinner inte dricka, Hinner inte sova. Hade behövt 10 timmar extra per dygn denna veckan, om inte fler.

O jag behöver absolut ingen som påminner mej om hur lite tid jag har, hur mkt grejer jag har o hur dålig jag är på att planera. Behöver verkligen ingen som säger att jag borde börjat fan så mkt tidigare. Heller ingen som påpekar att jag har för mkt grejer o att man inte behöver spara på allt. Jag ser lixom själv hur mkt de är o vet att jag borde börjat tidigare.. men ni kan inte bara klampa in o bestämma o skälla. De är lixom mitt hem de här o de är mitt liv ni bara vill att jag ska slänga bort. De här är sårbart, JAG är sårbar nu, i all stress o i den lilla tid jag har kvar att spendera med er. Skrik inte på mej, för jag vill inte vara ledsen när jag åker. Jag vill inte minnas de som de sista innan jag åker långt långt bort från er. Jag förstår att jag har brottom o jag sitter verkligeninte med armarna i kors, jag gör allt så snabbt jag kan o jag hat typ slängt halva mitt hem. Jag förstår att en del måste bort men jag behöver kolla igenom VAD så stå inte bara o skrik på vad ni kan ta med er.. låt mej sortera sen kan ni komma. För jag vill inte ha er här om ni bara ska gnälla, de gör ont i mitt hjärta. O jag blir lixom 20 år yngre o håller för öronen, för jag orkar inte höra. De skaver lixom inte bara i öronen utan går som en ilning rakt ner i magen där all stress redan finns. O jag gråter o jag skriker tillbaka att gå härifrån, när allt jag vill är att få umgås med er så mkt som möjligt innan jag åker. De gör ont, de gört så fruktansvärt ont.

Är så himlans tacksam att jag har er, som ställer upp. Men skrik o bråk hjälper inte de går inte snabbare o alla är vi trötta, jag förstår de, jag är oxå men de går lixom inte att gnälla bort. De tar på de få krafer man har kvar. Gaaaaaaaaaaaah va fan, jag älskar er ! Kör på i hundranittio, på energi jag inte ens har. Det måste gå... jag kommer stupa senare, jag vet de.. o säkerligen lagom till skolstarten... men va fan... jag måste.. hinna/få krama er allihop imorn, sista dagen.. innan jag drar. Sista dagen i skåneeh-heehee..

(sorry, kommer säkerligen radera detta sen.. för jag är för trött för aattt detta skulle bli en så sammanhängande o meningsfull text överhuvudtaget. för mk tupprepningar o gnäll skulle jag tro. måste sova. tjing.)